Anteckningar från ett källarhål

Nu tänker nog många ”va fan, ska han citera Dostojevski nu, vilken oerhört billig poäng”. Jo, det var ju det, men ibland är även de billiga poängerna viktiga.

Varför den där titeln då? Jo, jag vill diskutera lite kring caféutbudet i den stad jag lyckats bo hela mitt liv i, och eftersom den ligger i Gnällbältets centrum har jag, och tar jag mig, rätten att gnälla. Jag bor nämligen i en stad helt utan ambitionsnivå på caféerna, ett källarhål gällande kaffekvalitet.

Jag vill börja med att be om ursäkt till Bara Vara, ni gör ett grymt jobb, även om er espresso inte riktigt faller mig i smaken så uppskattar jag att ni har egen brygg- och espressoblandning, en riktig espressomaskin och en kärlek till hantverket. Att hemsidan inte uppdaterats sedan 2007 och att inredningen inte uppdaterats sedan de öppnade, det gör liksom ingenting, jag snarare gillar det, att det inte är ännu ett vitt muffins- och lattefik.

Hur som helst, hur bra Bara Vara än är så kvarstår att den här stans caféer är en fullkomlig katastrof. Det är Löfbergs Lila som står och bränner på en värmeplatta, det är coffee queen och expobarmaskiner och det är espresso bryggd med för lågt tryck och för lite kaffe i en iskall kopp. Bakverken kommer ibland kanske från eget bageri, men de verkar baka samma saker som alla andra. Det serveras bakpotatis med kyckling-curry, Skagen eller för vegetarianen ”grekisk” (alltså fetaost). Det finns mackor och kanske sallader (kyckling-curry där också, nämen vilken överraskning!) och så en fabrikstillverkad macaron som mest smakar socker. Det säger en del när Espresso House faktiskt är det bästa alternativet för att få en riktigt bra kaffe om man inte går till Bara Vara.

Eller, ska du ha en bra kaffe, gå till Kaffemästaren och be Markus om en espresso eller cappuccino. Du kommer inte bli besviken, och troligtvis kommer du gå därifrån med en påse kaffe. Tyvärr är det inget café, men skulle de utvidga verksamheten är jag övertygad om att de skulle sopa banan med konkurrensen.

Jag finner det nästintill provocerande hur låg ambitionsnivå det är på caféerna i den här staden, hur lätt det verkar vara att bara ”äh, vi kör på Löfbergs, det känner folk igen”. Var finns stoltheten, hantverksskickligheten och kärleken, viljan att faktiskt göra det bästa kaffet man kan tänka sig att servera, att faktiskt vilja få kunden att uppleva någonting? Och vidare: är vi som cafékunder så oerhört dåliga konsumenter att vi inte bryr oss om vad vi stoppar i oss? Om vi nu ska betala trettiofem kronor för en kaffe, vill vi inte ha någonting speciellt då? För trettiofem kronor i Örebro får du en bränd kopp Löfbergs. Det är inte rimligt.

Örebro sägs vara en trendkänslig stad, och det är en stad med ett stort kaffeintresse, något som om inte annat bevisades i fredags kväll när 16 personer kom på öppen koppning med Drop Coffee och Johan & Nyström. Kaffemästaren har kommit för att stanna och gör ett grymt jobb för att utbilda och tillhandahålla fantastiskt kaffe till Örebro. Jag tänker att en stad med den ängsliga och trendiga befolkningen borde vara redo för en kaffebar med fokus på kvalitet, som serverar Drop eller J&N eller Love Coffee eller Da Matteo. Alla Tiders Kaffe var ett väldigt välkommet och trevligt inslag, tyvärr tror jag läget tog kål på dem. Kanske var Örebro 2011 inte redo, kanske är det dags 2014? Jag vet att jag kommer att hänga och prata kaffe med den som får för sig att starta en bra kaffebar i min hemstad, en bar som serverar olika bryggmetoder, olika kaffen och kanske inte har fem sorters muffins och tre olika fabrikspajer utan istället fem olika kaffen och tre olika bryggmetoder. Jag tänker mig att jag vill sitta i solen sommaren 2014 och dela en Chemex med en vän och prata om livet och hur förbannat fina jordgubbstoner man kan hitta i en etiopisk natural.